Det finns jävligt mycket konstig musik som man kan lyssna på. Undrar vad som räknas som musik egentligen? Det finns ju helt vrickade saker som bara låter skumt i mina öron, men som säkert låter skitbra i andra. Jaa, det är konstigt det där. Hur började man lyssna på något speciellt? Vad fan lyssnade man på när man föddes? Iofs ändras musiksmaken av kompisar och sånt. I alla fall min. Först lyssnade man väl samma som familjen. Sen tyckte man om lite vad kompisarna gillade. Osv, osv...
   Jag tror man kan tycka om all sorts musik. Om man bestämmer sig för att det är bra, då blir det bra till slut. Typ. Hur fan kan man annars lyssna på sånna där skumma elektromusik skitlåtar?
   Och varför är man tvungen att klä ut sig till ett s.k. "emo" för att man lyssnar på Tokio Hotel? Står det skrivet någonstans eller? "För att du ska få lyssna på Tokio Hotel måste du klä dig svart. Svart som natten. Du ska ha konstig hårfärg och sticka ut. Men ni ska se likadana ut allihopa." De vill typ starta värsta pakten. Och sen klagar de på att folk hatar dem och tycker de borde skjutas? Konstigt? Nej. Änsålänge är de inte farliga i alla fall. Eller vad vet jag?
   Jag har märkt att man aldrig kan vara glad hela tiden. Hur mycket man än försöker. Det finns alltid den där dagen då allt blir fel och man är sur hela tiden. Sen kan ju en grej vända upp och ner på hela skiten för den delen. Precis som det kan med glädje. Fast det är lättare att bli sur, ledsen eller arg. Konstigt det där.



Vad är felet?