Sitter här en fredagskväll, dricker te och lyssnar på lite grym musik. Utan te och utan musik är det dock bara en vanlig jävla fredag mitt i december utan snö. En vanlig vardag i det gråa där man kan räkna soltimmar per månad på händerna. Det är tydligen vinter nu. Men det enda som känns är höst. Och det är en höst som aldrig tar slut. Det känns som om den kommer vara för evigt. Det känns som att det är någonting i luften som trycker ner oss alla i sörjan. Vi blir mer apatiska och deprimerade för var dag som går och man undrar var den gröna nödutgång skylten är någonstans. Folk bryter ihop av depressioner. Allt känns förjävligt. Folk vet varken ut eller in längre.

Trots detta, finns det ljusglimtar. Och det gäller att klamra sig fast vid dessa ljusglimtar så hårt det bara går. För snart kommer det vara över. Snart kommer den ljuva vita snön att falla ner över våra huvuden och lysa upp tillvaron. Både i hjärtat och på marken. Snart kommer jul och gemenskap med familj och vänner förgylla vår vardag. Jullov för de flesta och ett nytt år för alla. Nytt år, nya tag. Sedan innan vi hinner blinka börjar det genast bli ljusare igen. Den mörka tiden har då passerat och vi kan se framåt mot vår och sommar. Framåt mot sol och värme.

Så med en vecka kvar till det lov som man har längtat efter i dagar och åter dagar. En vecka av stress, mörker och skolarbeten. Men sen är det slut. Slut med allting. Och det dröjer ett helt år tills det kommer igen. Det gäller bara att hålla ut. För snart vänder det.


Signerat Wallén.