Tjenatjena. Julafton är för många en stor högtid. Där man får dela ut klappar till sina nära och kära, när man är ledig från jobbet och har tid med barnen eller helt enkelt ett perfekt tillfälle att få supa till lite. Ja inte fan vet jag. Men för mig är det inget särskilt längre. Det var skillnad när man var mindre. Då var det speciellt. Men nu är det mer en jobbig onödig stress man känner bara för att man ska hinna och ha råd med att köpa saker till folk. Som de kanske inte ens har någon nytta av? Jobbigt är det att ge. Ändå är det fortfarande lika roligt att få.

Maten är nog höjdpunkten på julen måste jag ändå ta och säga. Det sitter riktigt fint, och man blir lika mätt varje år. Sitter helt dåsig i soffan och halvglor på en kass julfilm från 1997 på kanal 5, mer orkar man inte. Något som jag har tröttnat på rejält är Kalle Anka. Ingen som har tänkt på att det är precis exakt samma visa varje år? Ändå är det så himla roligt att se på igen? Njaa, Kalle klarar jag mig utan.

Julen är trots allt trevlig och mysig. Att skolan ger oss ett 3 veckor långt lov är ju lika bra som 13 rätt på stryktipset. Så man ska inte klaga. Snön fick man ju iaf i år, grymt härligt!

Om en vecka är det ju en annan högtid som heter duga. Ganska överskattad, men att supa in det nya året är ju aldrig fel.