Det vankades premiär. En otroligt härlig vårdag som nog gav oss alla, i alla fall ett litet leende, när solen bländade i ansiktet och värmde kinden som om det vore juni. En premiär som var efterlängtad av många. Det var dags för Hammarby att träda in i fotbollens fulrum. Där det grisigaste laget vinner.

Ängelholms IP i Ängelholm. En gräsmatta som var hälften åker, hälften gräs. Bättre än råsunda, men inte bra. Stod ett grönvitt gäng som förväntades att krossa det andra gula brögänget som man aldrig hört talas om. Det var publikrekord och bra drag som alltid från fansen.

Matchen då? Ja, det var som en premiärmatch ska vara. Nerver, långbollar och dåligt spel. Försvarsspelet var obefintligt. Det var tillfälligheter av studsar och misstag som avjorde matchen. En mycket dålig match. Vet inte hur bra Ängelholm brukar vara. Men jag vet att Bajen kan mycket bättre än såhär. Och det är inget annat än ett krav att de plockar fram det i nästa match.

Det som man kan plocka med sig till nästa match är en grabb som var på en högre dimension än alla andra. Den grabben heter Linus Hallenius. Med två mål, och Bajens enda anfallsvapen, var han nog den enda som fick över godkänt.

(Bild från matchen. Extrem fula matchtröjor också. Toppen.)